Från Johnny i väst till Bushwick i öst

Sist jag skrev var vi i Santa Cruz och det känns som en hel evighet sen. Vi är i New York nu och det är som två olika världar. Men lite bilder på våra sista dagar på västkusten och den fantastiska Highway 1.

Monterey en fiskarstad där trots att det var ganska kallt och regnigt så var det en hel del fiskare, surfare och kajakpaddlare som tagit sig ner till hamnen.

Där stötte vi på ett hav fullt med sälar. Ni förstår inte hur coola dom här djuren är, om jag kunde så skulle jag ta hem en och ha i badkaret. Madde gillade dom men kanske i tio minuter...

Madde kanske inte var jätteförtjust i sälarna men desto mer gillade hon båtarna och som en göteborgare hon är, drog hon en massa fiskehistorier medan vi strosa runt. Och jag blev jätteimponerad, jag svär.

Förutom fiskespöfiskarna och Maddes historier dök det upp en riktig fiskare med båten full med krabbor, rätt spännande att titta på hela grejen för en lantkrabba som mig (jag försökte inte vara rolig, svenka språket inte mitt fel).

Cambria en liten stad som skulle göra Gilmore Girls gröna av avund. Allt var så puttenuttigt att det inte gick att inte stanna där. Så det gjorde vi.

Som amerikanarna ofta gör så överinformera dom även i Cambria. Tänk på att stenar inte är platta! Nähä?

Jag förstår varför kustvägen Highway 1 är så populär. Det är fantastiskt vackert landskap, klippor, raviner, hav, oändliga stränder och gröna kullar. Och även om några en bro och lite vägar var avspärrade pga storm och skyfall så var det underbart. Sen snubbla vi på en elefantsälskoloni oxå. Ser ut som dom andra sälarna men har en snabel och hannarna är tre gånger så stora som dom andra. De låg där utspridda på en strand i regnet och sov, brottades och brölade.

Life is not too shabby!

Jag fick oxå en liten kompis bland sälarna. Ekorren var inte blyg och försökte hoppa upp på mig flera gånger.

Morro Bay. En mindre stad en bit innan LA.

Ok, nu är vi alltså i New York. Huvudmålet med vår resa. Det jag kan säga efter att ha varit här i fem dagar är att jag är definitivt är en östkustmänniska (eller kanske NY-människa). Västra USA var grymt och varmt men det är i den här staden som pulsen finns. Som alla säger - allt slags folk får plats här, skönt med lite multikulti.

Vi har tagit det ganska lugnt sen vi anlände, är lite trötta efter roadtrippen. Sen känns det skönt att vi har lite mer än två månader att kolla in stan, så man behöver inte se allt på en gång. Men vi har i alla fall promenerat runt en del på Manhattan och fått en känsla för hur allt ligger. Sen har vi även varit över vattnet till Brooklyn där vi kollat efter lght. Och det gick ju inte helt dåligt. När vi snackade om att hyra lght här så såg drömmen ut så här: industrilokal, tegelvägg, en vägg med fönster uppdelat i mindre rutor, tillgång till taket och Brooklyn. Och vad hittade vi? Exakt det vi ville ha! Helt otroligt, så nu går vi och småflinar och väntar på att få flytta in på fredag (området heter Bushwick). Sen kommer ju Kebaben och jojnar oss om en månad så aaaaallt e bra. New York-bilder dyker upp lite senare... Tjo!



San Francisco - Santa Cruz

Dag 18. Starbucks lyckades skriva och uttala mitt namn rätt. Stort. Lämnade San Francisco idag, men först tog vi en sväng uppför twin peaks en brant uppförsbacke där man kunde kika ut över stan. Ganska sorgligt eftersom det definitivt var helt otroligt grymt ställe. Men Johnny ropade från sin parkering så vi drog vidare.

Men först lite om de andra dagarna i SF. Regnet försvann men det har blåst rejält hela tiden och ganska kallt. Men det var i alla fall skönt att det var uppehåll så man kunde promenixa runt i staden lite mer.

När man har känt varann i över sex år så kan man varandra ganska bra. Och då är det extra roligt när personen man reser med visar en ny sida. Som tex Madde, hon visade sig vara ett abnormt stort Huset fullt fan (ni vet serien med Olsen-tvillingarna). Och eftersom det är här serien utspelas, så var det hennes stora mission i stan att uppleva lite Huset fullt-scener. Ett var att åka cable car (spårvagn) och två var att hon bara MÅSTE se husen som de "bodde" i. Och så här glad blev hon när vi äntligen hittade husen..

...och så här glad blev hon när hon fick åka cable car och stå på trappsteget precis som John Stamos. 

Spårvagnen tog vi ner till Fishermans Wharf. Fiskehamnen där man kan gå omkring och köpa fisk, titta på båtar, fåglar, turister eller gatumusikanter. Madde som är från Götet trivdes lite extra bra...

...medan jag som är från inlandet tyckte att en hög med döda krabbor var lite väl groteskt. Men eftersom vi var nere i hamnen så gick vi ända in på Joes crab shack för att äta middag. Servitriserna var käcka och exhalterade över att få servera krabbor i grytor och glasburkar med sprit. De började till och med dansa någon slags ringdans mellan borden. Jag försökte se så besvärad ut som möjligt så de inte skulle komma nära oss. Vilket inte var så svårt. Madde som beställde krabbgryta (jag bangade och beställde nachos, den enda maten som inte tittade på mig) fick en fin haklapp knuten runt halsen.

Vi besökte sen området Mission. Första anblicken ett ganska slitet kvarter men sen ser man alla helt fantastiska gamla skyltar och målningar överallt.

Som avslutning gjorde vi återbesök i Haights, vårt favoritställe. Hängde på en bar där och tittade på folk och snackade med några sköna katter ur lokalbefolkningen.

Ja det va San Francisco det. Nu har vi åkt neråt på highway 1 och stannat i en skön surfarstad som heter Santa Cruz. Har regnat sen vi kom hit men hoppas på lite uppehåll imorgon för att se vad som händer. Lite utsikt från vägen:

San Francisco - peace, love and a little crazyness

Rullade in i San Francisco, det var soligt, det var en riktig stad, det var San Francisco. Gav efter för impulsen att veva ner rutan och skrika rakt ut, bara för att man fick lust. Drog upp stereon och hade ett fånigt leende på läpparna. Hillbillys and Jesusfreaks hej då. Stad tjena hallå.

Golden gate bridge - ooooh! aaaah! check! Efter att ha checkat in på rummet gick vi till närmaste Irländska bar för att fira St Patricksday. Därinne var det grönt, fulla män som tog varann på baken och jämförde varandras gröna blinkande halsband. Väldigt nöjda var dom över deras bling (som dom själva sa upprepade gånger). Vi var inte sena med att jojna öldrickandet, och då hamnar man oxå såsmåningom i toakön. Där fanns de obligatoriska: tjej pratar högt i mobilen, tjej gråter på sin kompis axel, tjejgäng tjoar högt, tjejer pratar killar.. och inte lika vanligt tjej dansar riverdans. Jo, det är sant tjej dansar riverdans i toakön. Fantastiskt!

Promenad på stan dagen efter. Tyvärr har det regnat hela dagen igår och idag. Verkar som att det kommer vara så hela vår San Franciscovistelse. Om man ska se det från den ljusa sidan så "måste" man gömma sig på affärerna då. Och då snubblar man över dom kanske snyggaste skorna en människa kan äga. Så jag är nöjd.

Mera promenad. Och en del te för att värma sig. Kaffet i det här landet är en styggelse och ett stort skämt. Tror jag har haft abstinens sen jag lämna Sverige. Längtar till NY då vi har egen lght och jag kan brygga mitt egna java. Starkt, på gränsen till hjärtattack. Och nej, espresso är inte samma sak.

Hitta Chinatown på kvällen. Och har man varit i ett har man varit i alla. Mysigt med alla lyktor och röda färger. Butiker som är så fulla med kitch och prylar att man inte kan se nåt för att alla saker är ivägen. Men kul att strosa förbi lite.

Har vart i Haights idag och knallat. Området där stadens lite flummigare folk hänger kanske. Camdenfeeling om man har varit i London. Mycket butiker med vattenpipor, peacetecken, batikat och annat krimskrams. Men även en hel del klädbutiker med designerkläder. Turister, hipsters, lodisar och överlevande hippies samsas om området. Skön känsla. Det var ju ändå här Janis Joplin drack whiskey, svor och spottade ikapp med Jefferson Airplane och Greatful Dead.

Ut på stan snart igen för lite hederlig lördagaktivitet. Peace dude!

Recap



Canyon Club, Williams. Här avslutade vi vår Grand Canyon vistelse med att beställa Black Russians. Den 52-åriga bartendern grimaserade åt oss och undrade hur vi kunde dricka något så starkt medan hon tog fram två STORA glas och fyllde dom till bredden med sprit. Vi var ju tvugna att hålla masken och dricka upp förstås. Det var ju trots allt lördag kväll och hela 12 personer partade loss därinne. En kvinna som var slående lik Aileen i Monster gav oss onda ögat hela tiden medan hennes man Big Carl, en stor knutte, sjöng och dansade lite till alla countryballader han satt på i jukeboxen.



Prescott dök upp efter att vi åkt söderut några timmar. En fabulöst idyllisk stad med ett torg där alla slags folk samsades och glassade i solen. Barn sprang runt med ballonger, flickor hjulade i gräset, grabbar spelade gitarr, gycklare glycklade, mattar och hussar lekte med sina hundar, par kelade på bänkar... Och alla mc-åkare i Arizona måste ha samlats här. Tror inte jag har sett så många på en och samma plats.



Madde kollar in döda rävar och coyotes i en cowboybutik.



Sköna dudes står och hänger utanför the most historic saloon i Prescott



Det var mestdels många timmar av öken och ödemark i Arizona. Kaktuslandet. Här mopsar Madde upp sig lite för att visa vem som bestämmer.

Quartzsite. Staden som inte är en stad. Det enda som den består av är en j-a massa RV-parks (husbilscampingar), snabbmatsrestauranger och ett par supermarkets som bara säljer sprit och bildelar. Här landade vi över natten eftersom man fick åka åtminstone nån timme mellan motellen i den här delen av Arizona. Men vi blev sjukt nöjda när vi insåg att vi skulle få bo i vår alldeles egen mobile home i en trailerpark! Inredningen gick i en skala av brunt men där fanns ett enormt badrum, rum med en dubbel- och en singelsäng, kök med matbord. Tror trailern var större än min studentetta lätt. Såklart var snubben som ägde stället väldigt trevlig och använde ordet y'all utan att skoja. What y'all doin in theese parts? Men han skakade fasansfullt på huvudet när vi sa att vi sen skulle vidare till San Francisco. Utanför vid vägkanten fanns pilar mot tre olika sorters kyrkor i staden. Förutom att vara kaktusland så är det oxå kyrkoland. I en liten stad på kanske tusen invånare finns säkert sju olika slags kyrkor. Det är mycker Jesus is lord-budskap längs vägarna. Ok, då vet jag. Rullar vidare.



När man åkt i öknen i två dagar och värmen är på en som en käftsmäll är det ganska häftigt att plötsligt se Coloradofloden dyka upp. I en annars väldigt folktom öken har hundratals resorts byggts upp längs med. Vi steg ur vid ett av dom. Klockan var ungeför tio på morgonen och några äldre män åkte omkring i golfbilar eller mekade på sina båtar och hälsade på oss glatt. Mornin!



Det har blivit väldigt mycket naturupplevelse hittills på resan, och en hel del historic places och några naturreservat. Mojave är ett av dom.

En av alla låååååånga raksträckor. Det enda som hindrade en från att inte köra snabbare än 140-150 var den starka sidovinden som försökte trycka av Johnny från vägen. Det fanns visserligen en hastighetsgräns men den var enforced by aircraft så va fan menas med det? Om det skulle komma ett flygplan och stoppa oss så är det utan tveken värt körkortet.

Det fantastiska Amargosa hotel mitt i ingenstans. En död liten stad i en korsning strax innan Death Valley. Det enda huset som fortfarande är i bruk är hotellet med tillhörande opera hus! En kvinna som heter Marta köpte staden och öppnade operahuset 1968. Hon har fortfarande föreställningar där varje söndag, 90 år gammal. Jag svimmar, det var ett så grymt ställe.

Tredje eller fjärde dagen i öknen och det är fortfarande hur coolt som helst.

Johnny och Madde mitt i. Det är knäpp tyst i öknen man hör inte ens en enda insekt. Om man ställer sig och lyssnar noga så hör man ingenting annat än sig själv andas...

...Men trots det så blir man varnad för kossor som kan gå över vägen. VA?! Var skulle dom komma ifrån? Det fanns ju ingenting där på flera timmar.



Helt plötsligt ca en timme innan Bakersfield som var vårt stopp för natten började det dyka upp grönska. Perfekta kullar med perfekt grönt gräs. Det luktade sommar och det kändes otroligt härligt tills det sa smack och spash och något gröngult slajm rann ner för framrutan.



Swedish village Kingsburg, Välkommen!

Vänta vad hände nu? Vägen upp från Bakersfield har varit mycket industrier, småstäder och framförallt stora jordbruk och fruktträdgårdar. Helt plötsligt ser vi en skylt mot Kinsburg the swedish town. Och vi kunde inte inte åka av där. Måste kolla vad det var för grej. De flesta husen såg amerikanska ut men här och var fanns det korshus som kändes mer schweitziska än svenska. (Vilket i och för sig har blivit ihopblandat ett par gånger innan under den här resan av våra kära amerikaner). I varje gathörn vajade en amerikansk och en svensk flagga och där fanns även dalahästar överallt. Och alla gatskyltar var gul och blå.  Vi gick rund och skrattade lite och hoppade in på en butik som sålde svenska saker som tomtar, troll, paradisakar och Carl Larsson-böcker. Där inne satt en medelålders kvinna i svensk folkdräkt, hon berätta att i slutet av 1800-talet bodde det bara svenskar här. Innan dess var det en hemsk och laglös stad med sju salooner och bara en kyrka! Och när svenskarna anlänt fanns det sju kyrkor och bara en saloon! Hon berätta det som en bra sak men jag visste inte om jag skulle säga förlåt, our bad. Innan vi gick fråga hon oss om vi visste vem Ingvar Oldsberg var. Ehh.. va?! Hur vet HON vem han är? Men tydligen är det hans getaway från alla hans väldigt påfrestande och skrikande fans i Sverige. Eller hur...

Skrämmande bild av Sverige i swedish town.

En fantastisk plats



Bensinlampan blinka till i bilen och vi stannade på en mack. Mittemot var en restaurang/osttillverkare/zoo/gamla-prylar-paradis. Jag gick runt och kelade med djuren medan Madde suckade åt mig. Sen var hon överförtjust över en jättestor trädkoja medan jag var mer intresserad av alla gamla grejer dom lyckats få ihop till en och samma plats. Bara såhär ett helt fantastiskt ställe.



Okej då var det "allt", imorgon rullar vi in i San Francisco och firar St Patricks day.