Orbit hotel, West Hollywood, LA
Jag har en frigolitkopp med genomskinligt kaffe och en cover på Cry me a river spelar högt i radion. Det kanske inte låter som en fantastisk morgon, men det är det. Vi är på plats, solen skiner in genom fönstret och sa jag att vi är på plats?
Ok, det började lite, hur ska jag säga... med hjärtat i halsgropen kanske är en bra beskrivning. Både jag och Madde var tidiga till Cityterminalen igår så vi hoppade på en tidigare flygbuss. Exakt tre timmar innan planet lyfte lämnade vi Centralen. Uppspelta och lite morgongroggy. Så får man den där känslan som man alltid får nar man åker bort någonstans, har jag glömt nåt? "Det enda man inte får glömma är pass, biljetter o pengar" säger Madde. "Det är lugnt säger jag, det är det första jag la ner" svarar jag. Hmm.. eller? Fan, jag tog ju upp passet igen för att kolla passnumret till ESTA. Och nu kan jag inte minnas att jag la ner det igen. Håller mig cool i typ trettio sekunder innan jag börjar rota i väskorna. H-E J-A F-N jag har glömt passet! En hjärtattack senare ringer jag ner Vera, syrran tills hon vaknar. Hon skickar Kristoffer, sambon. Tur att det finns änglar och tur att vi var tidiga som fan.
Resten av resan gick utan större knas. Men fygresan tar hundra år så det är tur att man tjänar in nio timmar när man åker hit så man inte kanner sig helt blåst, typ.
Väl framme går vi ut och känner vårvärme och ingen snö så långt ögat kan nå. Vi hämtar ut vår hyrbil Johnny. En svart Jeep som ska bli vårt transportmedel de nästföljande 22 dagarna, not to chabby. Cruisar ner till hotellet och checkar in. Jetlaggade som få tar vi en promenad och hoppar in på en bar för en burgare och en sur öl, fantastiskt! Klockan nio ger vi upp med att hålla ögonen öppna och går och lägger oss.
Så nu efter en frulle i ottan, bestående av rostat bröd och genomskinligt kaffe i frigolitkopp sticker vi till Venice beach och ser vad som händer. Hörs senare baby!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar